Vi gjorde slut säkert 4-5 gånger under dessa år, men vi blev alltid tillsammans igen. Antingen var det han som kom krypande eller så var det jag. Mina vänner bara skakade på huvudet. När han var ren och nykter gillade de honom, men inte när han var hög och berusad. De ville att jag skulle lämna honom för att jag var värd bättre än så.

Men jag ville inte lyssna. Jag var för blind. Så kom det en kväll när vi skulle på middag hos en av hans vänner, som jobbade som kock. Det var två personer till där, som vi kan kalla Mikael och Elisabeth. Mikael var närmare 40 år, homosexuell och lite fin i kanten. Men väldigt trevlig. Han kunde mycket om viner och jag minns att vi satt och pratade mycket om skönhetsvård, t.ex. naglar, hårvård och hudcremer (haha) … Elisabeth var medelålders, hon var mellan 45-50 år på den tiden. Henne tyckte jag inte om alls, jag kände det direkt när jag hälsade på henne under middagen, då det var första gången jag träffat henne. Hon sände ut konstiga signaler.

Middagen var utsökt, men jag visste att jag var den enda som verkligen njöt av den och ett par glas vin. Expojkvännen och hans vänner drack mest och killarna hade brottningsmatch på skoj. Jag och Elisabeth satt och tittade på, men talade inte med varann. Nåt sa mig att jag skulle se upp för henne. Klockan blev efter midnatt och vi hade varit hos kocken sen sju på kvällen. Jag undrade om vi skulle ut och festa snart. Men det verkade inte bli så ju mer klockan blev. Runt tre-tiden bad jag expojkvännen att vi skulle gå, för jag var trött och ville hem. Men han var inte intresserad. Det var då jag märkte nåt annat med Elisabeth. Han satte sig hos henne istället för att sitta hos mig. La armen om henne och hade sååå trevligt med henne. Elisabeth flirtade med honom och han var inte sen med att göra detsamma. Musiken var på fortfarande, men lågt. Men jag kunde inte höra vad de kuttrade om. Jag antar att de viskade, och jag såg att Elisabeth tittade flera gånger åt mitt håll och njöt av detta. Göra mig svartsjuk. Jag bara satt där som ett fån och tittade åt kockens och Mikaels håll. De tittade på mig och de förstod vad jag tänkte. Kocken skakade på huvudet åt deras håll och sa att jag inte skulle bry mig. Skulle jag inte bry mig?!

Jag reste mig upp ur soffan och gick fram till Elisabeth och expojkvännen. Bad att få prata med expojkvännen ensam ute i köket. Han verkade bli lite förvånad och tittade ursäktande på Elisabeth på ett sånt sätt som om jag störde dem och att han måste veta vad jag ville. Väl ute i köket stod han lite nonchalant lutande mot väggen med händerna i byxfickorna. Jag frågade vad han höll på med. Han sa att han inte håller på med nåt. Jag sa att han borde väl förstå att Elisabeth var intresserad av honom men att han borde veta att han är upptagen redan. Han hade ju mig? Existerar jag inte? Han svarade att han bara ville sitta hos henne och prata lite. Han ljög. Och innan jag hann fråga nåt mer så kom Elisabeth ut i köket. Hon skrattade lite när hon såg mig och min besvikna blick. Klängde lite på honom och frågade vad vi gjorde. Jag sa att jag pratar med min pojkvän och att jag ville att hon skulle gå för detta var privat. Men det var först när expojkvännen bad henne gå ut igen som hon gick. Hon kastade en blick som var lite hånfull mot mig. Hon var ute efter honom, att ta honom från mig. Jag bad honom att vi skulle gå. Men han ville inte. Jag frågade honom rätt ut om han var intresserad av henne, han svarade att det är väl inte fel att få nya vänner…? Vänner? Hmmm..

Det slutade med att jag gick hem utan honom. Han lovade hela tiden att han skulle höra av sig sen. Jag sa inget. Tårarna rann istället. Klockan var nästan sex den lördagsmorgonen när jag gick hem på de folktomma gatorna. Under de 15 minuter det tog för mig att gå hem grät jag.

Hörde han av sig senare under lördagen? Nej. Inte ett enda sms hade jag fått under de få timmar jag sov på förmiddagen. Vid sjutiden på lördagskvällen fortfarande inget. Då gick jag hem till honom och hans bror, som han bodde ihop med på den tiden. En kompis till dem var hemma hos dem och de höll på att installera en ny dator. Men expojkvännen satt bredvid i en fåtölj och sov. Som ett oskyldigt barn. Han vaknade när jag knackade honom på axeln. Han var helt utsjasad, men det brydde jag mig inte om. Vi låg i hans säng bara för att vara ifred och prata. Han såg ut att vara på väg att somna närsomhelst, men han svarade ändå på mina frågor. Han sa att han ville inte väcka mig och att han visste att han gjort fel mot mig. Han skulle varit med mig istället och inte Elisabeth. Jag frågade honom vad han gjorde egentligen. Han sa att han följde med Elisabeth hem på några glas vin. Jag frågade om det hände nåt mer mellan dem. Nej, jag lovar att det inte gjorde det, sa han… Blind som jag var så gick jag på det.

Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan jag fick reda på sanningen. Nån vecka senare gick jag och ett par vänner ut till lokala krogen en fredag för att roa oss och då råkade Elisabeth vara där. Hon kände igen mig direkt. Hånfull gick hon fram till mig, tog fram sin mobiltelefon, letade fram något och visade sen mig ett SMS. Det var från min expojkvän och han hade skrivit till henne ”Jag älskar kvinnor som vet vad de vill”. Det var han som hade skrivit det för hans nummer syntes längre ner i meddelandet för att man skulle se vem som skickat det. Vännerna såg detta också men anklagade henne först för att ha döpt mobilnumret till expojkvännens namn för att lura mig, men sen fattade de ju att numret syntes ju. Dessutom hade han sagt så till mig också att han älskade mig bland annat för att jag visste vad jag ville.

Vännerna såg ut att inte veta vart de skulle ta vägen. De var nämligen vänner till expojkvännen också. Från den kvällen har de ogillat Elisabeth. Vid ett tillfälle när jag var sjuk i influensa så hade mina väninnor gått ut själva och då hade de stött på Elisabeth igen. Hon hade känt igen dem och varit kaxig mot dem. En av väninnorna tappade humöret och hällde ett glas öl över henne. Exakt vad som utlöst detta vet jag inte riktigt men det var säkert befogat. Det enda jag vet är att Elisabeth hade fällt nån kommentar om mig och expojkvännen.

Efter att Elisabeth visade mig det där sms:et från expojkvännen var jag säker på att de gjort nåt mer än att dricka vin. När jag träffade expojkvännen igen så frågade jag honom om detta. Han blev nervös över att höra vad Elisabeth gjort och sa att han inte gjort nåt med henne och att han måste varit väldigt packad när han skrev det till henne. Han kom med en massa bortförklaringar och snackade så mycket att jag inte visste vad jag skulle tro längre. Mina väninnor hade ringt honom och frågat vad som pågått. De blev ju inblandade på det sättet när Elisabeth kom fram till dem och höll på så att det slutade med att en av dem hällde sin öl över Elisabeth. Detta gjorde honom nervös, men det var precis som om han planerat en lögn ifall detta skulle läcka ut. Och som sagt… blind som jag var så trodde jag på honom… men ändå inte. Jag väntade på ytterligare fler bevis.

Ändå stannade jag kvar hos honom. Det var ju självklart att han delat säng med henne. Sanningen kom fram genom en annan gemensam vän till oss: Elisabeth hade knark hemma hos sig den kvällen, och om expojkvännen ville ha så fick han komma med henne hem och köpa lite. På ett eller annat sätt…

Den här gemensamma vännen hade fått en chock när han hörde expojkvännen berätta det och han tänkte genast på mig. Han tänkte att han måste berätta detta för mig så fort han kunde. Och när han gjorde det, så hade jag och expojkvännen redan tagit en paus från varann. Vi hade bråkat då.

Fyra månader senare umgicks vi igen och då hade han flyttat till en egen lägenhet, då hans bror skaffat flickvän och flyttat ihop med henne. Då hade bröderna fått göra sig av med den gamla lägenheten då det var deras föräldrars lägenhet från början, men de var ju döda. Vad skulle han med en stor fyra till alldeles för sig själv?

Han ville att jag skulle komma och titta på hans nya lägenhet och den älskade jag. Vi firade med nåra öl och en film och kvällen slutade i sängen och sen fortsatte det igen…

Alltså, under alla dessa år hände det SÅ mycket att om jag skulle skriva om allting så skulle det ta hela helgen förmodligen… jag skriver istället om det som jag minns som klarast och det som gjorde mest ont. Samtidigt skriver jag också av mig, trots att jag redan pratat av mig för mina underbara vänners öron.

Den 28 oktober 2006 var jag ute med samma väninnor på samma ställe. Och mitt och expojkvännens förhållande var på väg att ta slut igen. Här minns jag inte alls nu vad som hade hänt just då. Bara att vi hade grälat igen, och att det varit stort. Jag minns att jag bara var väldigt besviken på honom och att det förmodligen var nåt med Elisabeth igen eftersom jag hade henne i tankarna denna kväll igen ute med väninnorna. Jag hade bara hämnd i huvudet. Han ska få för det här, den lögnhalsen, tänkte jag…

På den lokala krogen denna kväll fanns det en kille som jag var lite attraherad av. Grejen var att jag hade en het natt med honom fem år tidigare, sommaren 2001. Under mitt och expojkvännens första avbrott i vårt redan trasiga förhållande. Den här killen hade varit tänd på mig ett tag medans jag blev det först under denna sommaren. Han råkade också vara en vän till expojkvännen. Jag minns fortfarande den kvällen och natten jag var med honom. Det var slut mellan mig och expojkvännen just då, men han ville ändå umgås med mig. Jag, en barndomsväninna till mig, expojkvännen och den här killen som vi kan kalla Peter, var ute och festade tillsammans och vi hamnade på efterfest hos Peter. Jag och Peter var lite tända på varann och det undgick inte de andra, särskilt inte expojkvännen. Klockan blev mycket och barndomsväninnan skulle hemåt. Expojkvännen blev kvar med mig och Peter. Jag såg hur han ville att jag skulle hänga med när han skulle hemåt, han ville inte att jag skulle stanna kvar hos Peter, han var svartsjuk. Han sa: Nej nu ska jag hem och kolla film… ska du också hem nu, Lisa?” sa han. Peter tittade på mig och smekte mig över håret och verkade sända en tanke till mig: ”Stanna kvar hos mig”. Jag tittade sen på expojkvännen och sa: ”Nej jag stannar kvar här inatt”. Det som hände sen var att expojkvännens ansikte blev… som förbytt… Från att ha ett bedjande och snällt ansikte blev det nu förvridet av ilska. Han visste inte vad han skulle säga till mig, men sa till Peter: ”Följ med mig ut i hallen!” Peter tittade på mig och ryckte på axlarna och släpade sig efter honom. Jag hörde inte vad de sa ute i hallen, men samtalstonen mellan dem båda var lite spänd. När expojkvännen gått och Peter kom tillbaka till mig i köket, berättade han vad som sades. Expojkvännen hade frågat Peter om det var nåt mellan oss och att Peter då hade svarat ”Kanske”. Expojkvännen hade då svarat lite surt ”jaja, gör som ni vill” och sen gått. Jag och Peter förflyttade oss till vardagsrummet för att mysa i soffan, och då pep båda våra mobiltelefoner. Expojkvännen skrev till oss båda! Vi var tvungna att läsa. Till mig hade han skrivit ”Du gör som du vill, jag kan ändå inte komma över Sandra” och till Peter hade han skrivit i stort sett samma sak, men tillagt att Peter skulle vara rädd om mig. Vi tittade på varann och skrattade lite, för han var så otroligt barnslig. Det var ju expojkvännen som bröt upp. Det var under den tiden då hans mor hade gått bort halvåret innan och nu var hans far svårt sjuk och han hade det väldigt jobbigt och det gick ut över mig. Drogproblemen hade ännu inte börjat, det gjorde de först 2002. Jag visste vem Sandra var, men det hände aldrig nåt mellan dem. Hon var i stort sett likadan som Elisabeth, hon hatade mig och försökte ta expojkvännen från mig under våren 2001, men det lyckades inte. När han blev singel, så var hon inte längre ”intresserad” av honom. Det hände aldrig nåt mellan dem överhuvudtaget. Peter visste också vem Sandra var för han kände henne bättre och han sa att hon inte är nåt att bry sig om då hon bara försökt jävlas med mig egentligen. Expojkvännen brydde hon sig egentligen inte om.

Som sagt, det blev en het natt. Mer blev det inte, eftersom vi båda var kära i nån annan. Vi var bara tända på varann. Och jag kan säga så här.. Peter var den bästa jag haft, HAN visste vad han ville.

Hösten 2001 började jag och expojkvännen om igen, resten vet ni…

Så 29 oktober 2006 tog det slut för gott, då jag kände att jag fått nog. Jag skulle bara skita i honom. Jag orkade inte mer. Kvällen innan det tog slut var jag ute med väninnorna som jag skrev tidigare. Peter var där. Och det bästa var att kocken var där. Kocken som bjöd oss på middagen den där kvällen då Elisabeth var med. Jag och kocken pratade inte särskilt mycket längre. Trots att jag aldrig skulle kunna göra så mot en pojkvän, så kom ändå idén fram att jag skulle stå och hångla med Peter så att kocken såg det. Tanken var att han skulle se det och sen kontakta expojkvännen och skvallra. Det hade varit skitsamma för mig. Peter var redan tänd på mig och kunde inte hålla sig borta från mig. Kyssar i nacken, kramar och allt det där. Väninnorna stirrade på mig men jag sa att det var lugnt och att jag inte orkar bry mig längre. De visste att det inte gick så bra med pojkvännen nu heller. Jag satte planen i verket och ägnade mig åt Peter, det gick nästan så långt att vi kunde ha gjort mer där i baren. Detta funkade, för kocken såg allt och blängde på mig. Jag och Peter dansade till kvällens sista låt, vilket var en tryckare. Det kändes fantastiskt att bli uppmärksammad för en gångs skull, kändes det som! Det är inte fel på MIG, alltså.

Men sen när låten var slut och krogen stängde så kände jag att det fick räcka så här, jag tänkte inte gå längre än så. Jag hade lovat expojkvännen att jag skulle komma hem till honom efter krogen. Han skulle egentligen gått med ut, men han orkade inte med folk, påstod han. Jag antar att han ville prata ut efter grälet eller fortsätta bråka. Alla gick hemåt till sitt efter krogen medans jag traskade hem till honom. Jag tänkte hela tiden på kocken. Hade han redan ringt honom och skvallrat? Det återstod att se. Men nej, han hade inte fått veta något än. Jag tänkte: En sista natt med expojkvännen, sen får det räcka. Jag ska göra det så minnesvärt som möjligt, iallafall för mig. Han var naturligtvis påverkad, men inte aggressiv eller nonchalant på nåt sätt. Tvärtom. Han var mycket koncentrerad på mig, på att jag skulle ha det bra. Han kokade kaffe, gjorde mackor och ställde en stor kanna med vatten på bordet och sånt. ”Du får inte lägga dig hungrig och törstig när du varit ute, och kaffet får du för att du älskar det” sa han. Jag var inte förvånad över hans beteende. Han kunde få såna dagar också, att han satte mig på piedelstal. Jag var 99% säker på att det var dåligt samvete som spökade hos honom. Han trodde alltid att han kunde ge mig blommor och hålla på sådär för att jag ska acceptera hans drogmissbruk.

Natten slutade med (konstigt nog) det bästa samlaget vi haft dittills. Det var ovanligt utdraget och helt fantastiskt. Många hungriga kyssar och smek, vi höll hårt i varann under tiden, som om vi inte kunde få nog av varann. Det var sorgligt att det skulle vara så just denna sista kvällen, för jag ville inte att det skulle ta slut, så underbart var det.  När jag vaknade dan därpå, var jag ensam i hans lägenhet. Det var söndag och han skulle jobba extra. Det låg nåt i luften. Jag var tvärsäker på att han nu under morgonen fått veta om det där med mig och Peter. Hans mobiltelefon låg kvar hemma, den var under laddning. Det hände ibland att han antingen glömde att ta med mobilen till jobbet eller lämnade den på laddning hemma när han åkte till jobbet. Jag skickade ett SMS till hans mobil där jag skrev ”tack för en härlig natt”. Det var det sista jag skrev till honom.

Jag gick hemåt och drog täcket över mig och hoppades att jag skulle komma över expojkvännen snabbt. Jag hade bestämt mig för detta. Det var sista natten med expojkvännen, oavsett om det slutade bra eller dåligt. För på det här sättet med Peter hade jag gjort slut med expojkvännen. Jag skulle bara ha en sista minnesvärd natt med honom.

Det tog 3 år för mig, innan smärtan gick över. Det jag mest kände var ilska.

Han fick absolut nys om detta dan efter, det här med mig och Peter, för när han sms:ade mig var han antagligen påverkad (eller spelade påverkad) för han skrev till mig igen helgen därpå, första helgen i november, nåt i stil med : ”ååh vad det satt fint”… jag kommer inte ihåg exakt vad han skrev, men han pratade om nåt han precis tagit. Jag bara himlade med ögonen och tänkte att det var ju nåt nytt… jag svarade bara kort: ”okej”… sen svarade han igen kvällen därpå: ”Men nu ska jag bara sova”… jag svarade en gång till lika kort: ”okej”.

Sådär hade han aldrig gjort tidigare, så det var ett tecken på att han fått veta vad som hände mellan mig och Peter på krogen. Grejen var bara det att jag trodde att jag skulle känna en sån där härlig hämndkänsla. För det där med Elisabeth och för hur illa han behandlat mig under åren. Antingen det eller ångest. Men jag kände ingenting.

Efter det hördes vi aldrig mer.

Ett halvår senare, sommaren 2007, såg jag honom på Hemköp. Han sprang och gömde sig när han såg mig. Jag bara himlade med ögonen.

Hade sett honom vid enstaka tillfällen efteråt också. Och då har han sett jättenervös ut och försökt att låtsas som om han inte sett mig. Jag minns ett tillfälle som RIKTIGT komiskt. Det var nog under våren 2010. Jag är på väg ut genom entrén i köpcentret då han kommer in genom samma entré med en tjej i sällskap. Jag ser honom på avstånd. Han bär på två pizzor i kartonger, och de genar genom torget för att komma ut på andra sidan snabbare antar jag. Först såg han mig inte. Det är först när jag kommer närmare som han plötsligt ser mig och känner igen mig och då är jag på väg att tränga mig mellan honom och tjejen, så att han snabbt får flytta sig. Han tappar nästan pizzorna, så fort går det. Bereden väg för herran! Tjejen vet jag inte vad hon gjorde, jag hade bara fullt upp med att inte börja le åt honom och hans beteende. Jag vandrar bara vidare som om jag inte sett dem..

Under åren som gått så har jag hört att han träffat en tjej som han blivit tillsammans med. Jag tänkte bara: Skoj för honom. Sen fick jag höra att den här tjejen var gift redan, men att hon skulle gå ifrån honom och att det var därför hon träffade min expojkvän. Problemet var bara att hon aldrig lämnade honom utan bara hade min expojkvän när det passade henne. Jag började le åt detta. Då fick han smaka på sin egen medicin. För det var så här han behandlade mig. Han träffade mig bara när det passade honom.

Fick också veta att han legat på avgiftningsklinik ett par gånger och att han nu provat de värsta droger som finns. Det sista jag fick veta är att han inte längre är tillsammans med den där tjejen (jag tror att det var henne jag såg honom tillsammans med på köpcentret) för att han tröttnade på hennes beteende. Han är god vän med min väninna, som vi kan kalla Elin. Allt detta har han berättat för henne. Elin har då frågat honom: ”Känner du inte igen det här beteendet då?” han hade fattat direkt vad hon menade och tänkt på mig. Via Elin har jag fått veta att han haft mycket dåligt samvete och ångest över hur han behandlat mig. Vid ett tillfälle när de fikade så hade de råkat se Elisabeth gå på gatan utanför, och då hade Elin sagt: ”Där har du din flickvän” med en lätt cynisk ton. Han hade då nästan sett mörkrädd ut och svarat: ”jag fattade inte hur jag tänkte, när jag var med Elisabeth när jag redan hade Lisa!”…

Kolla här nu… om det är slumpen eller ej, det vet jag inte… det tog slut mellan oss den 29 oktober 2006. Exakt 5 år senare sågs vi igen, den 29 0ktober 2011.

Vi sågs av den anledningen att den lokala krogen skulle stänga för gott. Jag och mina väninnor festade där ofta förr. Det var också där jag och expojkvännen festade. Nu hade jag inte vart där så ofta, sist var det nästan ett år sen. Vi hade hört rykten om att krogen skulle stänga pga konkurs, men vi visste inte när. Vi sa det att vi måste gå dit allihopa den sista kvällen. För att hedra och minnas. Ta en gravöl. Elin frågade då mig om det skulle kännas okej för mig om expojkvännen också hängde med, för han ville också med ut. Grejen var det att han länge velat träffa mig, Elin har frågat mig flera gånger under det senaste året om jag ville hänga med ut och festa, men jag hade nekat varje gång. Mest på grund av honom.

Men nu kom den sista kvällen på lokala krogen. Måste bara dit. Det var bartömning och det skulle komma massor med folk. Och han skulle vara med. Det var förfest hos Elin först och där var han. Han var sig lik. Han var väldigt nervös över att se mig.

Det var först senare på kvällen ute på krogen som han fick chans att prata med mig ensam. Jag stod och tittade på honom och tänkte på det här datumet. Exakt 5 år senare…

Han frågade mig hur det kändes att träffa honom igen. Jag sa att det kändes okej nu. Han fattade inte att det gått fem år. Nu stod han här och berättade för mig hur dåligt han har mått, och att han varit alltför blyg för att komma fram till mig när han sett mig nånstans. Jag sa till honom: Du sprang oftast iväg när du såg mig”. Han kom på sig själv med det och bad om ursäkt. ”Jag var väldigt nervös”. Han sa att det kändes underbart att se mig igen och prata med mig och hoppades att jag kunde förlåta honom för hur han betett sig. Jag sa till honom att jag faktiskt vet allt om det här med Elisabeth och att jag fortfarande kan känna mig ledsen över det sveket. Han såg ut att inte vilja prata om Elisabeth utan bad om förlåtelse om och om igen. Jag sa bara ”jaja, det är bra nu” och gav honom en kram. Och den kramen verkade han inte vilja släppa på en stund. Han kramade mig hårt och la sitt ansikte på min hals, som om han ville lukta på min parfym. Så stod han en stund. Jag frågade honom hur det går med drogavvänjning, om han nu försöker sig på det. Han sa att han haft återfall då och då, men att han varit ren i 6 veckor. Jag tänkte ”Så han håller fortfarande på, 6 veckor är ju ingenting i det här fallet… förbannade droger!”

Vi släppte det och pratade om annat. Han berättade för mig att han fick hjärtsnörp nån vecka tidigare när han var ute och körde med bilen. Framför honom var det en bil som hade en registreringsskylt som började precis likadant som den jag hade på min gamla bil. ”EES”. Han såg ut att undra vad det betydde. Jag själv undrade om det inte började bli lite för många tillfälligheter. Först det här datumet och nu det där med reg-skylten. Jag började direkt tänka på ordet ÖDET. Jag tror mycket på ödet, och den här gången känns det inte riktigt okej.

Vi pratade om att byta nummer, men att vi gör det senare under kvällen, typ när vi ska hem allihopa. Men det blev aldrig av. När vi skulle skiljas åt så var det som om ingen av oss vågade ta första steget med att ge sitt nummer. Jag sa till Elin dan därpå att vi pratat om att byta nummer, men det blev inte av. Elin hade då svarat att expojkvännen sagt samma sak men att vi måste glömt av det. Jag vet bara att när vi kramades hejdå, så såg det ut som om han väntade på något, men när jag rörde mig bakåt, så såg han nästan lite besviken ut och rörde sig själv iväg hemåt och sa ett litet nervöst ”hejdå”.

Frågan är om vi kan vara vänner? Varför vågade ingen av oss byta nummer?

Jag upplever honom lite annorlunda nu. Jag tänkte ett par gånger: Vad såg jag hos honom egentligen? Har han alltid varit sån? Så tänkte jag när vi stod och pratade för oss själva, när han plötsligt började prata väldigt mycket om sin bil. Volvo S60. Han skröt så förbenat. Han frågade hur det var med min mor och syster och vad de gör nuförtiden. Han lyssnade inte riktigt på mina svar utan pratade direkt på om sin bil igen. ”Jag skulle vilja ta med er alla tre ut på en biltur för att visa vad den går för!”… jag bara ??? Jag tänkte: Det är en Volvo, ingen Ferrarri!!” Jag svarade honom: ”Jag har redan mött så många som försökt skryta med sina bilar, det räcker nu”. Han blev lite skamsen. Han verkar ha så mycket att bevisa. Jag kom plötsligt att tänka på en sak som en av mina vänner sagt för länge sen: ”Visst han verkar snäll, men han har så mycket att bevisa”. Precis så sa hon.

Jag frågade honom om han mindes filmerna vi gillade mycket, ”Tillbaka till framtiden”. Det gjorde han och jag sa till honom att jag faktiskt suttit i en sån bil nu och det såg likadant ut inuti den som i bilen i filmen. En DeLorean. Hans ögon ploppade nästan ut och han sprack ut i ett stort leende. Det gillade han.

Vet inte hur jag ska avsluta det här, men det har iallafall varit skönt att skriva av sig. Jag har tänkt mycket på honom sista tiden, det är svårt att låta bli, då det var lite omtumlande att återse honom igen och dessutom prata med honom igen. Men jag undrar fortfarande: Vad såg jag hos honom egentligen? Vilket stort ego han har!

Det enda jag kan känna nu om on-off-förhållandet vi hade är: När det var bra så var det riktigt, riktigt bra.